About/Om - Sheltie

 

 

 

Shetland Sheepdog tillhör vallhundsgruppen och den är en vacker och långhårig liten hund. Den är ofta väldigt familjekär och uppmärksam mot sin ägare. Mot människor den inte känner kan den ibland vara lite tillbakadragen, men den ska aldrig vara rädd.

Idealhöjden för en hane är 37 cm och för en tik 35,5 cm, men en variation på 2,5 cm åt vardera hållet är tillåtet.

Den ska vara harmoniskt bygd och ha bra proportioner. En sheltie ska vara graciös och röra sig lätt och smidigt.

Vackra mandelformade ögon, ljuvlig nos och tippade öron ger sheltien dess vackra uttryck, vilket också är sheltiens verkliga kännetecken.

 

Pälsen är en sk. dubbel päls. Det betyder att den har underull längst in mot huden och den är kort och tät. Utan på underullen har den täckhår., och dessa är längre, grövre och rakare. Pälsen isolerar både mot värme och kyla, och den skyddar även huden mot väta och smuts. Därför ska man aldrig klippa eller raka av sin sheltie pälsen. En del gör det av lathet för att de vill ha hunden men inte pälsen, eller för att de tror att de hjälper sin hund varma sommardagar.

Pälsvården på en sheltie är väldigt lätt. Redskapen är en vanlig piggborste och en stålkam. Möjligtvis behövs en sax också. Hunden borstas igenom ungefär en gång i veckan och när man ändå kelar med sin vän i TV-soffan så känner man efter så att det inte uppkommit tovor i det mjuka flygiga håret bakom öronen. Med saxens hjälp ser man till att fötterna inte är försedda med raggsockor – allt hår som spretar ut mellan trampdynorna klipps bort.

Även om man vill hålla sin sheltie i utställningsskick så är inte pälsvården mer betungande. Då ska även fanorna på frambenen klippas och håret på hasorna friseras. Även öronen snyggas till och ansas.

 

Det finns flera olika färgvarianter – sobel (brun), trefärgad (mestadels svart med vita och bruna tecken), blue merle (stålblå med svarta, bruna och vita tecken) och svartvita (som en bordercollie).

Sobel Trefärgad Blue Merle Svart vit

 

Att leva med sheltie…

 

… är en upplevelse med mersmak. Det är inte ofta du ser en matte med bara en sheltie, oftast är de en hel liten flock. Sheltien är en lätt hund att ha och göra med, oavsett om du bara vill ha en ny familjemedlem eller en tävlingskompis. Sheltien passar in i alla sammanhang, för alla typer av människor.

Det man ska ha i åtanke är att sheltien absolut inte är någon soffhund. Många gör misstaget att tro att sheltien är en nervös klen stackare som inte går att ha annat än till sällskap. För 20 år sedan hade de haft rätt. Men den moderna sheltien är av en helt annan kaliber.

Sheltien älskar att arbeta - med vad spelar ingen större roll. Rasen finns representerad inom en mängd användningsområden, från lydnad och bruks till viltspår och servicehund.

Det är inte ovanligt att man som nybliven sheltieägare upptäcker - eller återupptäcker – hur roligt det är att träna hund. Rasen är vare sig tuff eller bufflig och du behöver inte skrika och bråka med din hund på träningsplanen. Vallhundsegenskaperna gör att sheltien är lyhörd och duktig på att tänka själv. Att jobba med klicker gör arbetet ännu lättare, för sheltien är lätt att få klickerklok.

Sheltien är lätt att få med på noterna, vare sig det gäller en vanlig promenad eller ett träningspass, och inte sällan träffar man på människor som aldrig tänkt sig en tävlingskarriär när de skaffade sig en sheltie. Men helt plötsligt så står de där på prispallen med en vacker sheltie i snöret.

 

Baksidor

 

Man hade ju önskat att en sådan fantastisk ras som sheltien inte hade några fel, men tyvärr så är det inte fallet.

Rasens akilleshäl är dess ögon. Alla djur som går i avel skall vara ögonspeglade senast ett år innan parning. Seriösa uppfödare ögonspeglar även valparna innan leverans.

Collie Eye Anomaly (CEA) är en ögonsjukdom som upptäcktes på 1950-talet och som fick namn efter de ras där den först påvisades. CEA finns i hög frekvens hos collie och sheltie i Sverige och andra länder och förekommer även hos andra raser. Flera olika delsymtom ingår i CEA. Primära symtom är CRD (ChorioRetinal Dysplasia) och colobom. Sekundära (följd-) symtom är blödning och/eller näthinneavlossning.

CRD är en missbildning i åderhinnan (choroidea) och näthinnan. Diagnosen CRD ställs bäst vid ögonlysning av unga valpar. En undersökning före 8-10 veckors ålder ger besked om huruvida en hund har CRD eller inte. Förändringen syns bättre ju yngre valpen är. Senare kan förändringen döljas bakom det blänkande skikt som gör att hundars ögon skimrar i mörker. CRD anses inte påverka synen.

Colobom är en grop i eller bredvid synnerven. Den uppstår under ögats tidiga tillväxt. Storleken kan variera både i sidled och på djupet. Ett stort colobom kan bilda ett ärtstort bråck på ögat. Vid ögonlysning av små valpar kan man ofta, men inte alltid, upptäcka colobom. Synnerven kan ändra utseende under uppväxten, både till det sämre och till det bättre. Colobom anses orsaka blödning och/eller avlossning av näthinnan. En mindre avlossning kan gå tillbaka och normaliseras. Total näthinneavlossning och omfattande blödning leder till blindhet.

Den mest fruktade sjukdomen är PRA , och den uppkommer inte förrän hunden är 6-7 år gammal. Sjukdomen kan ju då givetvis inte upptäckas vid en ögonspegling innan dess, vilket gör att hundarna hinner gå i avel och lämna anlagen vidare. Därför är det väldigt viktigt att vissa individer inte används för mycket i avel. Inte alla anlagsbärare blir själva sjuka utan lämnar bara anlaget till sin avkomma.

Seriösa uppfödare lägger ner mycket tid på att undersöka ögonstatusen på de tilltänkta föräldradjuren och deras släktingar. Eftersom sjukdomen är så oberäknelig så är detta inte ett säkert sätt, men man undviker åtminstone att para kända eller misstänkta bärare. Det forskas intensivt på att få fram en säker testmetod med hjälp av DNA. Många raser har redan detta, men PRA-genen ligger inte på samma genpar på någon ras. Skillnader kan till och med förekomma inom samma ras.

Sjukdomsförloppet är långsamt men leder alltid till total blindhet. Om man inte rutinmässigt ögonspeglar sin hund så upptäcker man inte sjukdomen förrän hunden råkar ut för en förändring, tex. en flytt eller ommöblering, och hunden börjar gå in i saker.

 

 

Historik

 

Shetland sheepdog är en ung ras och resultatet av såväl en målmedveten och skicklig avel som en intensiv strid för erkännande och standard. Den ursprungliga sheltien var en utpräglad brukshund och en produkt av alldeles speciella livsbetingelser på några vindpinade och karga öar i Nordsjön. Dess historia är oklar och det rör sig om en mycket oenhetlig typ. När den egentliga aveln tog sin början vid sekelskiftet var uppfödarna oense om det mesta - om namn, storlek och utseende.

Sheltien har sitt namn efter sitt ursprung på Shetlandsöarna och fanns bara där. Besökare på Shetlandsöarna lade märke till de små fårhundarna och började mot slutet av 1800-talet ta med några till England, där de användes och såldes vidare som sällskapshundar. För att ta vara på detta nyvaknade intresse för rasen bildades 1908 en shetländsk klubb - Shetland Collie Club. Men det var när en skotsk sheltieklubb bildades året därpå som arbetet med att etablera rasen började på allvar, och det skedde inte utan motstånd.

Den engelska kennelklubben godkände till en början vare sig klubbarna eller rasen. Främst var det de brittiska collieuppfödarna som stod för motståndet och som betecknade sheltien som en blandras. Det dröjde till 1914 innan rasen godkändes, och då under namnet Shetland Sheepdog.

Starten var trög - till en början beroende på att första världskriget rasade och hindrade allt avelsarbete. De få entusiasterna i klubben fick efter kriget idogt arbeta med ett mycket begränsat, men ändå gott, avelsmaterial.

Det var dock en mycket solid grund som lades under dessa första pionjärår och framgångarna lät inte vänta på sig vid utställningarna. Den engelska sheltieklubben räknade så sent som 1935 blott 56 medlemmar - att jämföra med 800 år 1974 och 1100 år 1979.

Vid mitten av 20-talet fanns det fortfarande stora meningsmotsättningar om hur rasen skulle se ut. Valet stod då mellan en collieliknande typ och en dvärghundstyp som mer hade det klassiska sheltieutseende som man kunnat iaktta på öarna. En kompromiss nåddes under slutet av 1920-talet när nya korsningar genomfördes. Därmed skapades fast mark för fortsatt avel. 

Under senare delen av 1930-talet skedde genombrottet för sheltieaveln, vilket resulterade i många högkvalitativa kullar. När det andra världskriget bröt ut stod klubben stark och något avbrott i aveln som under det förra kriget blev det aldrig.

För säkerhets skull flyttades en del goda avelspar till USA för att undkomma flygbombningarna mot England.

 

1948 hade klubben kommit så långt att man kunde producera en modern handbok, som gav mer information än de handböcker som givits ut 1933 och 1935. I den nya handboken lades ett stort arbete ner på att spåra alla CC-vinnare tillbaka i tiden. På så vis kunde tikfamiljerna numreras och hanhundslinjerna ges bokstavskombinationer. Detta arbete var helt unikt och har förmodligen inte utförts för någon annan ras (förutom för collies som också katalogiserats på detta sätt men av samma hängivna personer - Miss M Osborne och Miss Felicity Rogers).

Shetland sheepdog fördes till Sverige av Einar och Anna Hauffman som 1930 tog in hanen Connies of Redbraes som skulle komma att bli champion.

1932 ställdes nio shelties ut - det tog alltså inte särskilt lång tid att etablera rasen. Det fanns ett stort intresse särskilt bland colliekennlar att också ta sig an Shetland sheepdog. Successivt etablerades en lång rad uppfödare med Shetland Sheepdog som specialitet. Det är många som lyckats uppnå mycket hög kvalitet, vilket bevisas av otaliga framgångar i Sverige och internationellt.

Inte förrän 1967 bildades på initiativ av Birgitta Svarstad en särskild klubb för Shetland Sheepdog. Klubben kallades Svenska Sheltieringen och var en inofficiell rasklubb som sorterade under Svenska Sällskaps- och Dvärghundsklubben, som var den klubb som till dess fört rasens talan. 

Den 10 januari 1981 godkänns klubben som specialklubb av SKK:s centralstyrelse och namnet ändras från Svenska Sheltieringen till Svenska Shetland Sheepdog Klubben.

 

Källa: www.SSSK/ org samt ”Shetland Sheepdog” av Anita Axelsson

 
Milward Simply Shirley 4 mån på fotot.

STANDARD Shetland Sheepdog

Shetland sheepdog eller sheltie, som rasen kallas i dagligt tal,

härstammar från små gårdshundar av vallhundstyp med spetsinslag,

som kolonisatörerna av Shetlandsöarna förde med sig

från Skandinavien, huvudsakligen väst-Norge. Under senare delen

av 1400-talet kom isländska fiskare till öarna och de medförde

egna hundar, också dessa av spetshundtyp. Kombinationen

av dessa raser och skotska vallhundar gav med tiden upphov till

den speciella ras som kallades ”toonie dog”. Med tiden kom

man att avla in små exemplar av rasen långhårig collie och härigenom

skapades den ras, som vi idag känner som shetland

sheepdog.

Shetland sheepdog är en liten, långhårig, mycket vacker hund av

vallhundstyp, med harmonisk och proportionerlig kroppsbyggnad.

Den får aldrig vara klumpig eller grov. Karaktäristiskt för

sheltie är den rikliga pälsen, som bildar man och krås, det välformade

huvudet och det söta uttrycket.

Kroppslängden, mätt från skulderled till sittbensknöl, skall något

överstiga mankhöjden.

Shetland sheepdog skall vara sund och aktiv, alert, vaken, vänlig

och intelligent. Den är tillgiven och uppmärksam mot sin ägare,

reserverad gentemot främlingar, men skall aldrig vara nervös.

Huvudet skall vara ädelt. Sett uppifrån och i profil skall det likna

en lång, trubbig kil, som smalnar av från öron till nos. Huvudet

skall i sin helhet stå i proportion till hundens storlek. Det är den

perfekta balansen och förhållandet mellan skalle och nosparti,

ögonens form, placering och färg samt de korrekt placerade och

burna öronen som ger det karaktäristiska uttrycket.

Skallen skall vara flat och måttligt bred mellan öronen. Skallens

bredd skall stå i proportion till skallens och nospartiets längd.

Nackknölen skall ej vara markerad. Skallparti och nosparti skall

vara lika långa med mittpunkten vid inre ögonvrån. Skallen och

nosryggen skall i profil bilda parallella plan.

Stopet skall vara lätt men tydligt markerat.

Nospartiet skall vara väl rundat.

Nostryffeln skall vara svart.

Läpparna skall vara strama och läppränderna svarta.

Käkarna skall vara jämna, välskurna och starka. Underkäken skall

vara väl utvecklad. Tänderna skall vara starka och sluta i ett perfekt

och jämnt saxbett. Korrekt placerade tänder och fulltaligt bett är

synnerligen önskvärt.

Kinderna skall vara flata och mjukt övergå i nospartiet.

Ögonen skall vara medelstora, snedställda och mandelformade.

De skall vara mörkbruna, med undantag för hos blue merlefärgade

hundar, hos vilka ett eller båda ögonen kan vara blå eller

ha blå fläckar. Ögonkanterna skall vara svarta.

Öronen skall vara små. De skall vara måttligt breda vid basen och

sitta tämligen tätt på huvudet. I vila bärs öronen tillbakalagda.

När hunden lystrar förs öronen framåt och bärs resta med framåtvikta

tippar.

Halsen skall vara muskulös, väl välvd och av tillräcklig längd, så

att huvudet kan bäras stolt.

Ryggen skall vara plan med ett graciöst svep över länden.

Korset skall vara gradvis sluttande.

Bröstkorgen skall vara djup och nå till armbågen. Revbenen skall

vara väl välvda. Bröstkorgen skall dock vara avsmalnande i sin

nedre hälft, för att ge rörelsefrihet åt skuldror och framben.

Svansen skall vara lågt ansatt, avsmalnande och nå minst till hasleden.

Svansen skall vara rikligt bepälsad och bäras lätt uppåtböjd.

I rörelse får svansen bäras något högre, dock aldrig över

rygglinjen. Svansknyck får ej förekomma.

Frambenen skall framifrån sett vara raka. De skall vara muskulösa

och torra med stark benstomme.

Skuldrorna skall vara mycket väl tillbakalagda. Vid manken är de

endast skilda åt av ryggraden, men skulderbladen skall vara snedställda

utåt för att ge plats åt de väl välvda revbenen. Skuldrorna

skall vara väl vinklade mot överarmarna.

Överarm och skulderblad skall vara ungefär lika långa.

Avståndet från manke till armbågsled skall vara lika med avståndet

från armbågsled till marken.

Mellanhanden skall vara stark och fjädrande.

Framtassarna skall vara ovala med kompakta trampdynor. Tårna

skall vara välvda och slutna

Låren skall vara breda och muskulösa. Lårbenet skall bilda en rät

vinkel mot bäckenet.

Knäledsvinkeln skall vara tydligt markerad.

Hasleden skall vara torr, vinklad och lågt ansatt med stark benstomme.

Bakifrån sedda skall hasorna vara parallella.

Baktassar, se framtassar.

Rörelserna skall vara smidiga, flytande och graciösa med bra

påskjut bakifrån. Rörelserna skall täcka mycket mark med ett

minimum av ansträngning. Passgång, korsande rörelser, rullande

rörelser eller stela, styltiga eller höga rörelser är absolut inte

önskvärt.

Shetland sheepdog skall ha s.k. dubbel päls. Täckhåret skall vara

långt, rakt med grov struktur. Underullen skall vara mjuk, kort

och tät. På hals och bröst skall pälsen vara mycket riklig och bilda

man och krås. Frambenen skall ha rikliga fanor. Ovanför hasen

skall bakbenen vara rikligt pälsbeklädda, men nedanför hasleden

skall pälsen vara tämligen kort. Även ansiktet skall ha kort päls.

Helt korthåriga hundar är absolut inte önskvärda.

Sobel: Färgen får vara ren eller skuggad i alla nyanser från blekt

guldfärgad till mörkt mahognyfärgad, men nyansen i sig skall

vara djup. Vargsobel (sobelfärg med grått inslag) och rent grå

färg är inte önskvärt.

Trefärgad: Intensivt svart på kroppen. Varmt tan-färgade tecken

föredras.

Blue merle: Klar silverblå färg med stänk och marmorering i

svart. Varmt tan-färgade tecken föredras, men avsaknad av sådana

skall inte anses som fel. Stora, svarta fläckar, skiffer- eller rostfärgade

skiftningar i täckhår eller underull är absolut inte önskvärt.

Helhetsintrycket måste vara blått.

Tillåtna färger är också svart och vit samt svart med tan-tecken.

Vita tecken får finnas hos alla färgvarianter utom svart med tantecken.

De vita tecknen får finnas som bläs, halsring, på bröst och

krås, på benen och på svansspetsen. Alla eller några av dessa vita

tecken är önskvärda (utom hos svart och tan-tecknade hundar).

Avsaknad av vita tecken skall dock inte betraktas som fel.

Vita fläckar på kroppen är absolut inte önskvärt.

Idealhöjd: Hanhund 37 cm

Tik 35,5 cm

Avvikelse med mer än +/- 2,5 cm från dessa idealhöjder är

absolut inte önskvärt.

Varje avvikelse från standarden är fel och skall bedömas i förhållande

till graden av avvikelse.

Hund får ej prisbelönas om den är aggressiv eller har anatomiska

defekter som menligt kan påverka dess hälsa och sundhet.

Hos hanhundar måste båda testiklarna vara fullt utvecklade och

normalt belägna i pungen.

Källa: Svenska Kennelklubben

Cronys Starlight