About/Om - Sheltie

Shetland Sheepdog tillhör vallhundsgruppen och den är en vacker och långhårig liten hund. Den är ofta väldigt familjekär och uppmärksam mot sin ägare. Mot människor den inte känner kan den ibland vara lite tillbakadragen, men den ska aldrig vara rädd.

Idealhöjden för en hane är 37 cm och för en tik 35,5 cm, men en variation på 2,5 cm åt vardera hållet är tillåtet.

Den ska vara harmoniskt bygd och ha bra proportioner. En sheltie ska vara graciös och röra sig lätt och smidigt.

Vackra mandelformade ögon, ljuvlig nos och tippade öron ger sheltien dess vackra uttryck, vilket också är sheltiens verkliga kännetecken.

Pälsen är en sk. dubbel päls. Det betyder att den har underull längst in mot huden och den är kort och tät. Utan på underullen har den täckhår., och dessa är längre, grövre och rakare. Pälsen isolerar både mot värme och kyla, och den skyddar även huden mot väta och smuts. Därför ska man aldrig klippa eller raka av sin sheltie pälsen. En del gör det av lathet för att de vill ha hunden men inte pälsen, eller för att de tror att de hjälper sin hund varma sommardagar.

Pälsvården på en sheltie är väldigt lätt. Redskapen är en vanlig piggborste och en stålkam. Möjligtvis behövs en sax också. Hunden borstas igenom ungefär en gång i veckan och när man ändå kelar med sin vän i TV-soffan så känner man efter så att det inte uppkommit tovor i det mjuka flygiga håret bakom öronen. Med saxens hjälp ser man till att fötterna inte är försedda med raggsockor – allt hår som spretar ut mellan trampdynorna klipps bort.

Även om man vill hålla sin sheltie i utställningsskick så är inte pälsvården mer betungande. Då ska även fanorna på frambenen klippas och håret på hasorna friseras. Även öronen snyggas till och ansas.

Det finns flera olika färgvarianter – sobel (brun), trefärgad (mestadels svart med vita och bruna tecken), blue merle (stålblå med svarta, bruna och vita tecken) och svartvita (som en bordercollie).

Att leva med sheltie…

… är en upplevelse med mersmak. Det är inte ofta du ser en matte med bara en sheltie, oftast är de en hel liten flock. Sheltien är en lätt hund att ha och göra med, oavsett om du bara vill ha en ny familjemedlem eller en tävlingskompis. Sheltien passar in i alla sammanhang, för alla typer av människor.

Det man ska ha i åtanke är att sheltien absolut inte är någon soffhund. Många gör misstaget att tro att sheltien är en nervös klen stackare som inte går att ha annat än till sällskap. För 20 år sedan hade de haft rätt. Men den moderna sheltien är av en helt annan kaliber.

Sheltien älskar att arbeta - med vad spelar ingen större roll. Rasen finns representerad inom en mängd användningsområden, från lydnad och bruks till viltspår och servicehund.

Det är inte ovanligt att man som nybliven sheltieägare upptäcker - eller återupptäcker – hur roligt det är att träna hund. Rasen är vare sig tuff eller bufflig och du behöver inte skrika och bråka med din hund på träningsplanen. Vallhundsegenskaperna gör att sheltien är lyhörd och duktig på att tänka själv. Att jobba med klicker gör arbetet ännu lättare, för sheltien är lätt att få klickerklok.

Sheltien är lätt att få med på noterna, vare sig det gäller en vanlig promenad eller ett träningspass, och inte sällan träffar man på människor som aldrig tänkt sig en tävlingskarriär när de skaffade sig en sheltie. Men helt plötsligt så står de där på prispallen med en vacker sheltie i snöret.

Baksidor

Man hade ju önskat att en sådan fantastisk ras som sheltien inte hade några fel, men tyvärr så är det inte fallet.

Rasens akilleshäl är dess ögon. Alla djur som går i avel skall vara ögonspeglade senast ett år innan parning. Seriösa uppfödare ögonspeglar även valparna innan leverans.

Collie Eye Anomaly (CEA) är en ögonsjukdom som upptäcktes på 1950-talet och som fick namn efter de ras där den först påvisades. CEA finns i hög frekvens hos collie och sheltie i Sverige och andra länder och förekommer även hos andra raser. Flera olika delsymtom ingår i CEA. Primära symtom är CRD (ChorioRetinal Dysplasia) och colobom. Sekundära (följd-) symtom är blödning och/eller näthinneavlossning.

CRD är en missbildning i åderhinnan (choroidea) och näthinnan. Diagnosen CRD ställs bäst vid ögonlysning av unga valpar. En undersökning före 8-10 veckors ålder ger besked om huruvida en hund har CRD eller inte. Förändringen syns bättre ju yngre valpen är. Senare kan förändringen döljas bakom det blänkande skikt som gör att hundars ögon skimrar i mörker. CRD anses inte påverka synen.

Colobom är en grop i eller bredvid synnerven. Den uppstår under ögats tidiga tillväxt. Storleken kan variera både i sidled och på djupet. Ett stort colobom kan bilda ett ärtstort bråck på ögat. Vid ögonlysning av små valpar kan man ofta, men inte alltid, upptäcka colobom. Synnerven kan ändra utseende under uppväxten, både till det sämre och till det bättre. Colobom anses orsaka blödning och/eller avlossning av näthinnan. En mindre avlossning kan gå tillbaka och normaliseras. Total näthinneavlossning och omfattande blödning leder till blindhet.

Den mest fruktade sjukdomen är PRA , och den uppkommer inte förrän hunden är 6-7 år gammal. Sjukdomen kan ju då givetvis inte upptäckas vid en ögonspegling innan dess, vilket gör att hundarna hinner gå i avel och lämna anlagen vidare. Därför är det väldigt viktigt att vissa individer inte används för mycket i avel. Inte alla anlagsbärare blir själva sjuka utan lämnar bara anlaget till sin avkomma.

Seriösa uppfödare lägger ner mycket tid på att undersöka ögonstatusen på de tilltänkta föräldradjuren och deras släktingar. Eftersom sjukdomen är så oberäknelig så är detta inte ett säkert sätt, men man undviker åtminstone att para kända eller misstänkta bärare. Det forskas intensivt på att få fram en säker testmetod med hjälp av DNA. Många raser har redan detta, men PRA-genen ligger inte på samma genpar på någon ras. Skillnader kan till och med förekomma inom samma ras.

Sjukdomsförloppet är långsamt men leder alltid till total blindhet. Om man inte rutinmässigt ögonspeglar sin hund så upptäcker man inte sjukdomen förrän hunden råkar ut för en förändring, tex. en flytt eller ommöblering, och hunden börjar gå in i saker.

Historik

Shetland sheepdog är en ung ras och resultatet av såväl en målmedveten och skicklig avel som en intensiv strid för erkännande och standard. Den ursprungliga sheltien var en utpräglad brukshund och en produkt av alldeles speciella livsbetingelser på några vindpinade och karga öar i Nordsjön. Dess historia är oklar och det rör sig om en mycket oenhetlig typ. När den egentliga aveln tog sin början vid sekelskiftet var uppfödarna oense om det mesta - om namn, storlek och utseende.

Sheltien har sitt namn efter sitt ursprung på Shetlandsöarna och fanns bara där. Besökare på Shetlandsöarna lade märke till de små fårhundarna och började mot slutet av 1800-talet ta med några till England, där de användes och såldes vidare som sällskapshundar. För att ta vara på detta nyvaknade intresse för rasen bildades 1908 en shetländsk klubb - Shetland Collie Club. Men det var när en skotsk sheltieklubb bildades året därpå som arbetet med att etablera rasen började på allvar, och det skedde inte utan motstånd.

Vid mitten av 20-talet fanns det fortfarande stora meningsmotsättningar om hur rasen skulle se ut. Valet stod då mellan en collieliknande typ och en dvärghundstyp som mer hade det klassiska sheltieutseende som man kunnat iaktta på öarna. En kompromiss nåddes under slutet av 1920-talet när nya korsningar genomfördes. Därmed skapades fast mark för fortsatt avel. 

Under senare delen av 1930-talet skedde genombrottet för sheltieaveln, vilket resulterade i många högkvalitativa kullar. När det andra världskriget bröt ut stod klubben stark och något avbrott i aveln som under det förra kriget blev det aldrig.

För säkerhets skull flyttades en del goda avelspar till USA för att undkomma flygbombningarna mot England.

1948 hade klubben kommit så långt att man kunde producera en modern handbok, som gav mer information än de handböcker som givits ut 1933 och 1935. I den nya handboken lades ett stort arbete ner på att spåra alla CC-vinnare tillbaka i tiden. På så vis kunde tikfamiljerna numreras och hanhundslinjerna ges bokstavskombinationer. Detta arbete var helt unikt och har förmodligen inte utförts för någon annan ras (förutom för collies som också katalogiserats på detta sätt men av samma hängivna personer - Miss M Osborne och Miss Felicity Rogers).

Shetland sheepdog fördes till Sverige av Einar och Anna Hauffman som 1930 tog in hanen Connies of Redbraes som skulle komma att bli champion.

1932 ställdes nio shelties ut - det tog alltså inte särskilt lång tid att etablera rasen. Det fanns ett stort intresse särskilt bland colliekennlar att också ta sig an Shetland sheepdog. Successivt etablerades en lång rad uppfödare med Shetland Sheepdog som specialitet. Det är många som lyckats uppnå mycket hög kvalitet, vilket bevisas av otaliga framgångar i Sverige och internationellt.

Inte förrän 1967 bildades på initiativ av Birgitta Svarstad en särskild klubb för Shetland Sheepdog. Klubben kallades Svenska Sheltieringen och var en inofficiell rasklubb som sorterade under Svenska Sällskaps- och Dvärghundsklubben, som var den klubb som till dess fört rasens talan. 

Den 10 januari 1981 godkänns klubben som specialklubb av SKK:s centralstyrelse och namnet ändras från Svenska Sheltieringen till Svenska Shetland Sheepdog Klubben.

Källa: www.SSSK/ org samt ”Shetland Sheepdog” av Anita Axelsson